Baybay's förtrollade värld Man kan inte mäta en dröm, viljan eller hjärtat

Vilken dag.. Gick upp tidigt för att jag skulle hinna i tid till handkirurgen denna dag. Allt flöt på bra till en början när de kom och tog röntgen plåtar av båda handlederna innan mamma och jag fick vänta två timmar på kirurgen. Varpå han sa att en operation för att återställa benen skulle vara alltför riskabel och inte ge det resultat som vi ville ha. Dessutom sa han att ytterbenet i båda handlederna var för långa, den vänstra handleden var värst. Ifall det var orsakad av ridolyckan för ett år sedan kunde han inte säga. Men vad han sa var att felet var medfött och det var någonting jag var tvungen att leva med. Hela mitt inre bara skrek NEJ! Jag ville inte detta, jag ville kunna välja jobb i stallet, som undersköterska etc. om önskan fanns.

Men icke, det var någonting jag inte fick göra. Istället ska jag tillbringa livet med att stärka musklerna i handlederna och stå ut med smärtan de konstant orsakar. Vilken underbar dag. Efter detta var jag ganska nere, för låt oss inse det. Inget kommer att bli som förr.

Fick en helt okej dag på äventyrs badet tillsammans med mina syskon – hehe men det kräver en hel del energi för att kunna följa med flickor med ADHD. Det gäller att man har laddat upp ordentligt med energi. Kul var det! Vi han med en hel del den dagen som var otroligt roligt, det mest fantastiska var att syskonen var helt slut och inte orkade göra någonting på slutet och jag stod där och tänkte ” vad ska vi hitta på nu ”. Vilken dag..

Åkte och handlade en del saker på vår lokala plick och plock affär – bland annat en hel del saker för spa. Endast tanken på allt underbart man kunde göra när man kom hem fick mig att skynda på steget då jag i affären skulle möte Emma, Nova och Robin som precis kom från ett dop. Vi handlade allt vi behövde och små skrattade en stor del av tiden innan vi var hemma igen. Den kvällen tillbringade jag med lite andra vänner tillsammans med tacos och en kall öl.

Vaknade upp denna underbara fredag då vi inte bara får sportlov utan det också är löning! Jippi!

Emma var sjuk denna dag vilket jag anade när hon ringde och inte lät helt okej. Så jag frågade hur det var, ifall hennes underbara baby Nova skötte sig ordentligt så att hon kunde vila. Hehe uppenbarligen inte, så jag vandrade tre portar bort och ringde på. Timmarna som följde lagade jag nyponsoppa till Emma, pratade, skickade henne i badet – varvid hon somnade där – busade med deras underbara hund Glen, kelade med katten som är otroligt liten.

Under samma tid som jag bar omkring med den snart ettåriga Nova på häften medan jag passade på att städa lite innan Emmas sambo Robin kom hem från jobbet. Trots allt jag vet hur illa Emma mådde och hur hon inte riktigt har tid att ta hand om allt. Sagt och gjort så städade Nova och jag lägenheten tillsammans med katten och hunden innan vi gick in och väckte Emma lagom till att Robin kom hem.

Tycker absolut inte om skolan just nu, vi får alldeles för mycket att göra på för kort tid då skolan inte informerar om vad det är vi skall göra utan väntar tills sista sekunden innan de informerar oss. Det suger.

Det positiva med dagen är att jag fick ut mina mediciner. Efter att ha haft svårt att andas i flera dagar i streck som vanligt efter en förkylning gick jag till läkaren och fick cortison tabletter utskriva för att vidga luftrören förutom att ta en massa tester mot allergi. Där vampyrerna i vita rockar samlar mitt blod i små rör… Sedan fick jag också ut ett verkligen bra skrivet läkarintyg som ( du skulle vart imponerad om du såg ) verkligen nästan döds förklarade mig. Haha Slutet gott allting gott så fick jag gå hem från skolan efter halva dagen – och det var ju lägligt då vi fick sportlov dagen efter.

Dessa frisyrer är hur läckra som helst, en blandning mellan den gamla antiken men ändå snygga och moderna.

Eftersom jag ändå inte kan sova och känner mig lite filosofisk, varför inte försöka formulera mina tankar i text. Jag har suttit och pluggat större delen av dagen för ett prov i psykologi, ett i religion och tre inlämningar i internationella relationer. Rida på min älskade Casimir har jag också gjort med ett leende min ridlärare sa aldrig gick bort, utan att man bara måste le med.

På bussen hem sedan började det kittla i hela halsen. Jag kunde bokstavligen känna luftrören dra ihop sig, föst trodde jag att det berodde på den mindre förkylningen min kropp har dragit på sig. När hostan kom trodde jag också att det var som vanligt. Men när tårarna bara startade rinna för att jag inte fick tillräckligt med luft kände jag mig ganska skraj. Förra gången det hände tillbringade jag flera dagar på sjukhuset, dit ville jag inte tillbaka. Så fort mina händer kunde slet jag av mig halsduken, mössan och jackan jag hade haft i stallet. De närmsta tio minuterna efter det satt jag bara och kippade efter andan och hoppades att det åtminstone fanns något bra på tv att se sedan

Visst finns det gott om stunder under dagen som jag skrattar och ler. Det fina med livet är att uppskatta de stunderna och att alltid försöka se det positiva i varje situation. Men trots det fylls jag inte med en känsla av glädje bara för att Micke, Jonas, Thomas och Matte springer efter mig. Egentligen borde man bli smickrad för att de vill lära känna mig bättre. Det var någonting brorsan och jag satt och pratade om när han meckade med bilarna, känslan av lycka, varför människor gör som de gör, existensiella frågor, konst, musik med en massa annat. Vad han var intresserad av att veta var varför jag flydde och gömde mig från när han började närma sig personliga ämnen. Det var gulligt egentligen, han erbjöd sig att spöa upp den eller de som har gjort mig illa.

Jag anklagar ingen, det gör mig endast ledsen och besviken att lämna ett kapitel i livet som har betytt en hel del. Mitt jobb. Nu har jag istället föreningen vi startar under socialkontoret för ungdomar, men det betyder inte att det gör mindre ont. Jag är medveten om att Polarna behöver mig mer än vad jag behöver dem, trots allt var min roll mer som en arbetsledare än en jämnlik ungdom. På detta sätt kan jag faktiskt hjälpa till mer eftersom jag är högre uppsatt och har bättre kontakt med politikerna. Hur kommer det sig att känslan av svek inte lämnar mig?

Brorsan frågade mig också varför jag var så likgiltig till de män som ville lära känna mig mer som en kvinna. Det bär emot att erkänna det eftersom jag inte tycker om att ha fel. Dock känns det som att jag lämnade en del av mig hos Sebastian jag inte riktigt vet om det går att laga. Jag sårade honom väldigt mycket och agerade totalt fel, varför känns det som jag medvetet gick in för att såra honom? När människor kommer för nära är det ett försvar att såra dem så att de lämnar mig, vilket bevisar att de inte går att lita på när de sa att de inte skulle lämna mig. Att såra honom var bland det svåraste jag någonsin har gjort, var det för att han var en av de få som faktiskt kom nära? När jag satt med Matte i soffan förra veckan och lutade huvudet mot hans axel kom en tanke och slog omkull mig. Han var inte Sebastian. Brorsan sa att jag bara använde honom som ett substitut för Sebbe, vilket inte är någonting som mitt samvete vill kännas vid. För hur kan jag vilja vara med någon som inte vill ha mig?

Läs det inte fel, det är inte så att jag går runt och är ständigt ledsen utan det känns bara om att någonting fattas. Jag är ofta glad och skrattar en hel del. Kanske för att jag försöker se det som är vacker i tillvaron, hur svängande och gungande den än är. Trots allt har jag alltid mina vänner, speciellt min underbara Samira som alltid finns där för mig och jag för henne. Jag tog i alla fall ett beslut angående Sebastian när jag såg att testet var negativt. Det var dags att låta honom gå vidare, att finna sina egna vägar. Det är inte mitt beslut att låta honom vara kvar. Om jag gissar rätt skulle jag säga att han redan gått vidare till att prata med andra tjejer. Jag klandrar honom inte, han har rätt att vara lycklig.Elden i min själ brinner stadigt med en flammande låga, vad som än händer. Trots allt, läkarna är inte ens säkra på att jag kan planera att bli gammal. Om jag skulle dö tar jag det med ro. Vi är alla döende, vissa lämnar detta liv tidigare än andra <3

Kom du ihåg det jag nämnde om dolda känslor och allt tecknande jag gjort till händerna bokstavligt talat blödde? Om inte läs för all del, om jaa släng en blick ner och bedöm själv mina pågående projekt. Haha dock är kamerans skicklighet inget att klappa händerna för..

I timmar och åter timmar har jag tecknat, målat och skissat tills mina händer blöder. När du inte vet vad du känner; teckna. Jag brukar inte begrunda vad jag tecknar eftersom det alltid varit en del av mig, men den konst jag nu skissar skrämmer mig. Inte för dess djup, utan för de känslor som finns i bilderna jag inte riktigt visste att jag kände.

Hela veckan har jag varit ledig, under vilken tid jag varit sjuk, fikat i timmar med brorsan – annars kallad Stefan – och bara pratat om det mesta när vi inte små bråkat med varandra bara för att göra av med lite frustration. Men i slutändan vet jag att han alltid finns där oavsett om jag vill prata om kläder, Mattias, eller livets frågor. Det är som att vi kopierat varandras personligheter. För honom tog det endast 10 minuter att ställa frågan; ” har du aspergers? Sedan dess har vi varit vänner, jaa som syskon.

Stryk det jag ens nämnde dagen innan. Klart som fan att jag måste känna den jag är intim med. Köpte jag ens själv det skitsnacket om att njuta av sex utan ett förhållande? Tusan heller, jag är inte den tjejen. Det finns med säkerhet människor som inte har något problem med att genomföra det jag försökte, vilket mina känslor med glädje då överlåter till de människorna att fortsätta med. Dagens visdom