You are currently browsing the Texter/noveller category

Sagan om Elsa och monstret Stress

  • januari 2, 2012 at 13:36

Hur skriver man en kreativ skoluppgift om stress? :)

Sagan om Elsa och monstret stress.

Rött, grönt och blått var alla färger Elsa kunde se när hon snurrade runt, runt, runt så fort hon kunde. Vinden grep tag i hennes rosa jacka mamma hastigt drog på henne i morse när hon hade stressigt till jobbet. Stress vilket roligt ord funderade hon vidare, det rimmar med pest sess är bäst. Elsa som älskade mysterium funderade vidare vad ordet kunde betyda hon visste att många vuxna skyllde många problem och att meningarna brukar börja med ‘’ inte nu gumman, jag har för mycket att göra ‘’ eller ‘’ senare, när det inte är lika stressigt ‘’. Elsa bestämde sig därför för att ta reda på vad denna okända fiende var som stal tiden med hennes föräldrar. Kunde det vara ett monster? Eller ännu värre ett monster med tre huvuden? Nästa dag under en lektion satt Elsa och funderade på vad det kunde vara. Fröken som tittat på henne en stund trodde nog att brandvarnarna skulle tjuta så mycket som Elsa tänkte. Hon gick fram till flickan som satt och ritade en teckning av ett färgglatt monster. Fröken frågade då vad det var Elsa ritade. Flickan svarade att hon ritade det monster som slukade tiden med hennes föräldrar. För att visa vad hon menade pekade hon på monstrets mun som åt en massa leenden. Fröken Johanna log för sig själv och frågade flickan vad monstret henne. Elsa stirrade på henne som om hon vore en get. Monstret heter Stress sa hon sedan självklart.

Fröken frågade då vad flickan visste om stress. Elsa satt och funderade länge och väl tills hon tillslut lyste upp med hela ansiktet och sa att stress var som att välja mellan att äta godis, se på tv eller vara med kompisar. För varannan onsdag fick Elsa ett val av mamma, om hon skulle tillbringa helgen hos henne och se på tv med kompisar eller vara hos pappa och äta godis. Om hon bara kunde välja en av dessa blev hon stressad då hon hade så många val men bara en att välja. Flickan pratade glatt vidare när hon beskrev monstret och sa att det hade magiska krafter, att om man inte aktar sig blir man fångad i dess nät. Fröken var helt fascinerad av vad Elsa berättade och sade sig på huk framför flickans bänk för att kunna höra bättre intill omgivningen av fnittrade barn som lekte med lego, barbiedockor och bilar. Hon frågade flickan vad för magiska krafter det elaka monstret hade. Elsa sa att när hennes mamma gav henne dessa val kunde hon få ont i magen och känna att hon måste springa. Det bultar jätte mycket i bröstet säger hon allvarligt, det är som en ballong som bara blir större. Jag drömmer väldigt mycket och brukar vakna och gå in till mamma för att inte monstren under sängen ska komma och ta mig.

Fröken Johanna funderade länge och väl på vad flickan berättade då plötsligt en lampa tändes när hon fick en ide! Hon pratade ivrigt med flickan och pekade på monstret när hon frågade allvarligt om Elsa ville vara hjälten i sagan och besegra det elaka monstret? Elsa stampade tjurigt med foten i golvet och sa att det inte gick att besegra monstret för att det hade magiska krafter! Johanna såg på flickan och sa att hon också hade magiska krafter. Hon hade likt andra prinsessor ett väldigt fint leende och var väldigt bra på att hålla andan hon var också bra på att andas genom näsan! Fröken pratade vidare och sa att varje gång monstret kom skulle flickan tänka att hon var den stora stygga vargen som huffade och puffade på grisarnas hus. Elsa skulle dra ett stort andetag genom näsan, räkna till tre och blåsa ut allt vad hon kunde.

Elsa log sitt största och finaste leende den dagen när hon gick hem för att testa det fröken hade lärt henne. Nästa gång flickan fick så många val och fick ont i magen gjorde hon som fröken sa och det fungerade! Monstret backade undan! Elsas mamma som undrade varför hennes dotter bettedde sig så underligt frågade snällt varför flickan blåste ut i luften? Elsa pekade då ivrigt på monstret och sa ‘’ titta mamma! Jag blåser bort monstret! ‘’ Mamman förstod inte alls vad flickan menade och frågade igen. Denna gång svarade flickan att monstret stress hade använd magiska krafter för att få henne att må dåligt.

Mamman hummade aha, och gick in i köket för att nästan direkt komma tillbaka med papper och en hatt. Elsa visste inte alls vad mamma skulle ha en hatt till och frågade. Flickans mamma skrev en massa på små pappers bitar för att sedan lägga dem i hatten och skaka om den. Hon bad sedan Elsa att välja en lapp. Elsa som älskade mysterium stoppade snabbt handen i hatten och drog fram en kanin! Ojdå sade mamman, hur kom Gustav in hit? Flickan skrattade glatt och försökte på nytt. Hon lyckades! Mamman läste på lappen och sa att det står ‘’ tv med kompisar hos mamma ‘’. Elsas mamma förklarade att varje gång flickan fick ont i magen och monstret kom tillbaka skulle de använda hatten, som en sköld, ett leende som ett svärd och en massa kramar som magi. Ända sedan den dagen har inga monster gömt sig under Elsas säng.

Spegelns hemligheter – text

  • december 11, 2011 at 11:16

Spegelns hemligheter

Dimman lägger sig över våra gyllene ängar, som tårar till vindens blåst. Vandrandes i sorgen jag går, barfota över vita ängar. Är det bara jag, eller slocknade ljuset för vår tid? Kom fram, kom fram hör jag en brusten röst ropa. Vart tog du vägen? En sakta stillhet lägger sig kring min själ, lindar sig som bomull kring ett brustet hjärta. Ett ljus lika vackert och oskyldigt som du, finns det? Eller är det blott en illusion? Ty till fåglarnas sång vi hör syrsornas viol, le en förevigad sång för i mitt hjärta där finns du än.

Jag hör varje andetag, känner den brinnande smärtan efter syre – efter liv. Hjärnan skriker åt mig att andas. Kylan sprider sig med floden av blodrött liv som vandrar längst ben vridna av sorg och glädje. Vart tog du vägen? Lågan av liv inom mig svalnar till svar av sorger jag ej kan bära. Smärtan stiger, och med den stiger också glädjen. Jag känner varje ärr brinna värre än eld, minnen som inte försvinner utan spelas som en film åter och åter tills greppet om vem jag är försvinner.

Stel av fasa hör jag ett skri, ett skri som etsar fast sig i varje cell. Med ett ryck pressas mina lungor ut av luften som fyller dem och tvingar lågan att brinna stadigt. Sakta tonar ekot av mitt skri bort. Vinden griper tag i min hud som i en tröstande smekning, med en uppmaning att andas att inte ge upp. Utan att fortsätta att leva och fylla hålen urholkade med smärta och lidande med glädje och lycka. En söt doft av vacker blå ljung kittlar mina sinnen. Sakta känner jag min kropp vakna till liv, mina sinnen fylls med beslutsamhet då lågan växer sig allt starkare för att tillslut brinna i ett inferno av liv.

Resignerad tvingar jag mina lemmar att resa sig från den bädd av blommor min kropp har vilat på i strävan efter frid. Mina sinnen pulserar av liv uppmärksam på allt som finns. Själen må vara sargad av smärta och ärr, men jag vet att min glädje kan vara lika stor som min smärta. Mina ögon ser och registrerar det andra inte ser, mina öron hör det andra inte kan. Det har varit en nödvändighet i många år bara för att överleva. Nu är jag tacksam för den gåva jag fått att se och uppskatta all skönhet som finns dolt bara man tillåter sig att se och lyssna. Mina blåa ögon lyser ikapp med den gyllene solen när jag ser mig omkring i den glänta skapad av den hemliga längtan. Intill trädens majestätiska kronor speglas ett hav av blå ljung, vars färg strålar för friheten. Gläntan som skyddas av siluetter likt tiotals meter långa väktare som för andra kallas träd. Gläntan måste jag lämna för stunden med vetskapen att jag alltid kan återvända till den hemliga plats skapad av min själ.

I mina vandrings spår kan man se glöden som lämnas av mina avtryck, jag ler mot solen för att inte se skuggorna som finns. Jag vägrar ge upp, minnena av det förflutna kommer för alltid vara en del av mig en del av vem jag är. Skuggorna följer mig vartän jag går men jag bär dem med stolthet. Jag kan inte se mig själv i andras ögon, min roll i livet är begränsad till att vara den som tittar i spegeln. I försöket att blicka in i spegeln ser jag endast en slöja av dimma som täcker dess yta. Ur dimman anar man skuggor av ansikten från för. Varför, varför försvann ni? Jag inser nu att jag inte kunde rädda er, den enda som kunde göra det var ni själva. Klander och svek blandat med en oändlig flod av sorg. Jag svek er liksom ni svek mig. Ty mina tankar går år de som jag delade något i synnerligt fint. Mina sinnen dränks till ljudet av springande fötter som desperat kämpar för att finna. Vart gömmer ni er? Kom närmare. Tomma ansikten vänts åt mitt håll, närmare och närmare kommer det svarta hav av förtvivlan.

Fram träder en bild av rosor jag la på era kalla gravar. Varför lämnade ni mig? Jag visste att något var fel, och hade vetat det i flera veckor. I höstens rusk du grät vid min sida, beror din förtvivlan på allt elände som kan speglas i vår värld? Jag såg sorgen i era ögon för varje blåmärke jag inte kunde dölja, jag såg förtvivlan böja era kroppar för varje ben som jag bröt. Ni vakade vid min sida när döden ville fånga mig i sin famn, oavsett vart jag gömde mig fann ni mig alltid och jag fann alltid er. Vi hade inte funnit oss själva än, men vi hade funnit varandra. Om det blott fanns en chans, skulle jag andas åt er. Det fanns inget behov av att sätta världen i brand bara tända en liten eld i era hjärtan. Vi var de tre samurajerna som enade för världens all ondska och svek. Vi reste oss och kämpade.

Älskade flicka varför försvann du efter sjutton år i mitt liv? Du lämnade oss med endast varandra, när tårarna slutade rinna fanns inget liv kvar att ge. Varje andetag gjorde ont. Jag trodde jag såg dig i varje ansikte. Tillslut blev smärtan så stor att ansiktena inte fanns. Världen existerade ej. Älskade pojke, varför lämnade du mig ensam? Det tunga ljudet av fötter som nuddar marken blir endast ett dunkelt ljud i bakgrunden när jag hör meddelandet av farväl du tog av mig. Fötter som rivs av sten och sand når mina öron när minnet kommer tillbaka av kroppen din. Kan en kropp vara så varm, men ack så kall? Slöjan lägger sig som en mörker framför spegeln när sinnet bleknar av förtvivlan.

Ty i sommartid grönskan slår ut i alla dess färger. Jag undrar… Om ni vandrat vid min sida hade ni hindrat mannen med den blänkande vita uniformen med vingar från att göra mig illa? Om och om igen spelar minnet upp för mitt inre, jag känner varje doft, varje beröring, varje blick med smärta. Fröken blå med sitt skinande titel tvingar mig om och om igen att häva den dimma av mörker som jag lagt över spegeln. Jag gör det för er mina vänner och för det ljuset som växte inuti mig. Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta mitt barn. Märken av åldern syns inte på min kropp om man ej tar sig tid att se in i mina ögon, ty om jag vore märkt av ålder vore jag tusen år. Idag är jag blott en artonårig flicka som finns i bakgrunden och iakttar. Jag är som du, och inte alls som dig. Mina sinnen ser er alla, även om du inte märker det finns jag i bakgrunden och ser dig. Ibland när jag ser in i spegeln fångas jag av den starka förtvivlan som fångat mig i sitt grepp. Oftast ser jag lågan som brinner i mitt inre som vägrar ge upp. Jag kommer inte att leva, jag lever.

När sinnet glömmer ser jag orden av en sedan länge svunnen människa säga ” Det mest äkta med oss är vår förmåga att skapa, att övervinna, att hålla ut, att förvandlas, att älskas och att vara större än vårt lidande. ” Jag har aldrig och är varken ond eller god. Blott en flicka som anser att livet inte är en kunskap man skall lära sig om, utan en kunskap man leva sig till. När du öppnar sinnet och lyssnar, då vet du. Bilden av spegeln tonar sakta bort, ty i min hand finner jag en fulländad ros. Med bestämda steg styrs mina fötter till gläntan med den blå ljungen där ljuset inom mig vaktas av trädens mäktiga kronor, väktare så lik mina svunna vänner. En sakta stillhet lägger sig kring min själ, för jag vet mitt barn att mina vänner går hand i hand med dig i väntan på din mor.