I timmar och åter timmar har jag tecknat, målat och skissat tills mina händer blöder. När du inte vet vad du känner; teckna. Jag brukar inte begrunda vad jag tecknar eftersom det alltid varit en del av mig, men den konst jag nu skissar skrämmer mig. Inte för dess djup, utan för de känslor som finns i bilderna jag inte riktigt visste att jag kände.
Hela veckan har jag varit ledig, under vilken tid jag varit sjuk, fikat i timmar med brorsan – annars kallad Stefan – och bara pratat om det mesta när vi inte små bråkat med varandra bara för att göra av med lite frustration. Men i slutändan vet jag att han alltid finns där oavsett om jag vill prata om kläder, Mattias, eller livets frågor. Det är som att vi kopierat varandras personligheter. För honom tog det endast 10 minuter att ställa frågan; ” har du aspergers? Sedan dess har vi varit vänner, jaa som syskon.