Eftersom jag ändå inte kan sova och känner mig lite filosofisk, varför inte försöka formulera mina tankar i text. Jag har suttit och pluggat större delen av dagen för ett prov i psykologi, ett i religion och tre inlämningar i internationella relationer. Rida på min älskade Casimir har jag också gjort med ett leende min ridlärare sa aldrig gick bort, utan att man bara måste le med.
På bussen hem sedan började det kittla i hela halsen. Jag kunde bokstavligen känna luftrören dra ihop sig, föst trodde jag att det berodde på den mindre förkylningen min kropp har dragit på sig. När hostan kom trodde jag också att det var som vanligt. Men när tårarna bara startade rinna för att jag inte fick tillräckligt med luft kände jag mig ganska skraj. Förra gången det hände tillbringade jag flera dagar på sjukhuset, dit ville jag inte tillbaka. Så fort mina händer kunde slet jag av mig halsduken, mössan och jackan jag hade haft i stallet. De närmsta tio minuterna efter det satt jag bara och kippade efter andan och hoppades att det åtminstone fanns något bra på tv att se sedan 
Visst finns det gott om stunder under dagen som jag skrattar och ler. Det fina med livet är att uppskatta de stunderna och att alltid försöka se det positiva i varje situation. Men trots det fylls jag inte med en känsla av glädje bara för att Micke, Jonas, Thomas och Matte springer efter mig. Egentligen borde man bli smickrad för att de vill lära känna mig bättre. Det var någonting brorsan och jag satt och pratade om när han meckade med bilarna, känslan av lycka, varför människor gör som de gör, existensiella frågor, konst, musik med en massa annat. Vad han var intresserad av att veta var varför jag flydde och gömde mig från när han började närma sig personliga ämnen. Det var gulligt egentligen, han erbjöd sig att spöa upp den eller de som har gjort mig illa.
Jag anklagar ingen, det gör mig endast ledsen och besviken att lämna ett kapitel i livet som har betytt en hel del. Mitt jobb. Nu har jag istället föreningen vi startar under socialkontoret för ungdomar, men det betyder inte att det gör mindre ont. Jag är medveten om att Polarna behöver mig mer än vad jag behöver dem, trots allt var min roll mer som en arbetsledare än en jämnlik ungdom. På detta sätt kan jag faktiskt hjälpa till mer eftersom jag är högre uppsatt och har bättre kontakt med politikerna. Hur kommer det sig att känslan av svek inte lämnar mig?
Brorsan frågade mig också varför jag var så likgiltig till de män som ville lära känna mig mer som en kvinna. Det bär emot att erkänna det eftersom jag inte tycker om att ha fel. Dock känns det som att jag lämnade en del av mig hos Sebastian jag inte riktigt vet om det går att laga. Jag sårade honom väldigt mycket och agerade totalt fel, varför känns det som jag medvetet gick in för att såra honom? När människor kommer för nära är det ett försvar att såra dem så att de lämnar mig, vilket bevisar att de inte går att lita på när de sa att de inte skulle lämna mig. Att såra honom var bland det svåraste jag någonsin har gjort, var det för att han var en av de få som faktiskt kom nära? När jag satt med Matte i soffan förra veckan och lutade huvudet mot hans axel kom en tanke och slog omkull mig. Han var inte Sebastian. Brorsan sa att jag bara använde honom som ett substitut för Sebbe, vilket inte är någonting som mitt samvete vill kännas vid. För hur kan jag vilja vara med någon som inte vill ha mig?
Läs det inte fel, det är inte så att jag går runt och är ständigt ledsen utan det känns bara om att någonting fattas. Jag är ofta glad och skrattar en hel del. Kanske för att jag försöker se det som är vacker i tillvaron, hur svängande och gungande den än är. Trots allt har jag alltid mina vänner, speciellt min underbara Samira som alltid finns där för mig och jag för henne. Jag tog i alla fall ett beslut angående Sebastian när jag såg att testet var negativt. Det var dags att låta honom gå vidare, att finna sina egna vägar. Det är inte mitt beslut att låta honom vara kvar. Om jag gissar rätt skulle jag säga att han redan gått vidare till att prata med andra tjejer. Jag klandrar honom inte, han har rätt att vara lycklig.Elden i min själ brinner stadigt med en flammande låga, vad som än händer. Trots allt, läkarna är inte ens säkra på att jag kan planera att bli gammal. Om jag skulle dö tar jag det med ro. Vi är alla döende, vissa lämnar detta liv tidigare än andra <3