Baybay's förtrollade värld Man kan inte mäta en dröm, viljan eller hjärtat

Dessa frisyrer är hur läckra som helst, en blandning mellan den gamla antiken men ändå snygga och moderna.

Eftersom jag ändå inte kan sova och känner mig lite filosofisk, varför inte försöka formulera mina tankar i text. Jag har suttit och pluggat större delen av dagen för ett prov i psykologi, ett i religion och tre inlämningar i internationella relationer. Rida på min älskade Casimir har jag också gjort med ett leende min ridlärare sa aldrig gick bort, utan att man bara måste le med.

På bussen hem sedan började det kittla i hela halsen. Jag kunde bokstavligen känna luftrören dra ihop sig, föst trodde jag att det berodde på den mindre förkylningen min kropp har dragit på sig. När hostan kom trodde jag också att det var som vanligt. Men när tårarna bara startade rinna för att jag inte fick tillräckligt med luft kände jag mig ganska skraj. Förra gången det hände tillbringade jag flera dagar på sjukhuset, dit ville jag inte tillbaka. Så fort mina händer kunde slet jag av mig halsduken, mössan och jackan jag hade haft i stallet. De närmsta tio minuterna efter det satt jag bara och kippade efter andan och hoppades att det åtminstone fanns något bra på tv att se sedan

Visst finns det gott om stunder under dagen som jag skrattar och ler. Det fina med livet är att uppskatta de stunderna och att alltid försöka se det positiva i varje situation. Men trots det fylls jag inte med en känsla av glädje bara för att Micke, Jonas, Thomas och Matte springer efter mig. Egentligen borde man bli smickrad för att de vill lära känna mig bättre. Det var någonting brorsan och jag satt och pratade om när han meckade med bilarna, känslan av lycka, varför människor gör som de gör, existensiella frågor, konst, musik med en massa annat. Vad han var intresserad av att veta var varför jag flydde och gömde mig från när han började närma sig personliga ämnen. Det var gulligt egentligen, han erbjöd sig att spöa upp den eller de som har gjort mig illa.

Jag anklagar ingen, det gör mig endast ledsen och besviken att lämna ett kapitel i livet som har betytt en hel del. Mitt jobb. Nu har jag istället föreningen vi startar under socialkontoret för ungdomar, men det betyder inte att det gör mindre ont. Jag är medveten om att Polarna behöver mig mer än vad jag behöver dem, trots allt var min roll mer som en arbetsledare än en jämnlik ungdom. På detta sätt kan jag faktiskt hjälpa till mer eftersom jag är högre uppsatt och har bättre kontakt med politikerna. Hur kommer det sig att känslan av svek inte lämnar mig?

Brorsan frågade mig också varför jag var så likgiltig till de män som ville lära känna mig mer som en kvinna. Det bär emot att erkänna det eftersom jag inte tycker om att ha fel. Dock känns det som att jag lämnade en del av mig hos Sebastian jag inte riktigt vet om det går att laga. Jag sårade honom väldigt mycket och agerade totalt fel, varför känns det som jag medvetet gick in för att såra honom? När människor kommer för nära är det ett försvar att såra dem så att de lämnar mig, vilket bevisar att de inte går att lita på när de sa att de inte skulle lämna mig. Att såra honom var bland det svåraste jag någonsin har gjort, var det för att han var en av de få som faktiskt kom nära? När jag satt med Matte i soffan förra veckan och lutade huvudet mot hans axel kom en tanke och slog omkull mig. Han var inte Sebastian. Brorsan sa att jag bara använde honom som ett substitut för Sebbe, vilket inte är någonting som mitt samvete vill kännas vid. För hur kan jag vilja vara med någon som inte vill ha mig?

Läs det inte fel, det är inte så att jag går runt och är ständigt ledsen utan det känns bara om att någonting fattas. Jag är ofta glad och skrattar en hel del. Kanske för att jag försöker se det som är vacker i tillvaron, hur svängande och gungande den än är. Trots allt har jag alltid mina vänner, speciellt min underbara Samira som alltid finns där för mig och jag för henne. Jag tog i alla fall ett beslut angående Sebastian när jag såg att testet var negativt. Det var dags att låta honom gå vidare, att finna sina egna vägar. Det är inte mitt beslut att låta honom vara kvar. Om jag gissar rätt skulle jag säga att han redan gått vidare till att prata med andra tjejer. Jag klandrar honom inte, han har rätt att vara lycklig.Elden i min själ brinner stadigt med en flammande låga, vad som än händer. Trots allt, läkarna är inte ens säkra på att jag kan planera att bli gammal. Om jag skulle dö tar jag det med ro. Vi är alla döende, vissa lämnar detta liv tidigare än andra <3

Kom du ihåg det jag nämnde om dolda känslor och allt tecknande jag gjort till händerna bokstavligt talat blödde? Om inte läs för all del, om jaa släng en blick ner och bedöm själv mina pågående projekt. Haha dock är kamerans skicklighet inget att klappa händerna för..

I timmar och åter timmar har jag tecknat, målat och skissat tills mina händer blöder. När du inte vet vad du känner; teckna. Jag brukar inte begrunda vad jag tecknar eftersom det alltid varit en del av mig, men den konst jag nu skissar skrämmer mig. Inte för dess djup, utan för de känslor som finns i bilderna jag inte riktigt visste att jag kände.

Hela veckan har jag varit ledig, under vilken tid jag varit sjuk, fikat i timmar med brorsan – annars kallad Stefan – och bara pratat om det mesta när vi inte små bråkat med varandra bara för att göra av med lite frustration. Men i slutändan vet jag att han alltid finns där oavsett om jag vill prata om kläder, Mattias, eller livets frågor. Det är som att vi kopierat varandras personligheter. För honom tog det endast 10 minuter att ställa frågan; ” har du aspergers? Sedan dess har vi varit vänner, jaa som syskon.

Stryk det jag ens nämnde dagen innan. Klart som fan att jag måste känna den jag är intim med. Köpte jag ens själv det skitsnacket om att njuta av sex utan ett förhållande? Tusan heller, jag är inte den tjejen. Det finns med säkerhet människor som inte har något problem med att genomföra det jag försökte, vilket mina känslor med glädje då överlåter till de människorna att fortsätta med. Dagens visdom

Fortsättningen på gårdagen… Haha, tror jag har tillbringat tre timmar i sängen och mjaa lite andra platser i lägenheten under en period av 12 timmar. Det riktigt härliga är att träffa en kille som man trivs med att diskutera religion, politik, och etiska frågor med förutom att ha ett fint fysiskt förhållande. Kommer det gå länge än så? Troligtvis inte, vilket inte beror på att han är 10 år äldre än mig utan på grund av att det finns så mycket annat som händer. Visst har vi det skönt tillsammans, men finns det ett förhållande utanför sängen?

Om jag inte kände någonting för honom skulle jag heller inte kunna ha ett förhållande med honom, jag är trots allt ganska kräsen i valet av partner. För första gången känns det som att jag valde en man enbart på grund av vad jag själv vill, och inte för vad andra säger är bra för mig. Trots allt, vart i ligger det felet med att njuta utan att ha utvecklat ett riktigt förhållande. Måste man verkligen skapa ett seriöst förhållande med alla män man är tillsammans med? Jag kan i och för sig räkna på ena handens fingrar med vilka jag varit tillsammans med, men tidigare har det känts so att jag valde en man endast på grund av att jag ville ha någon och andra sa att man behövde ha en partner vid sin sida. Nu tar jag istället för mig av livet och verkligen lever.

Hej Hej!

Så idag har varit lite speciell, började morgonen med att ha en 3,5 timmars föreläsning om döden. Muntert va? Haha eller inte. Somnade några minuter innan rasten och vaknade när jag insåg att läraren stirrade på mig med sin onda blick som verkligen skrek ” olydiga unge ”… Men gud vad skön det vara att sova, om så bara för 10 min. Var uppe hela natten och pratade filosofi med en nybliven – eller vi har känt varandra i cirka 2 månader – vän till mig. Träffade Matte tidigare idag innan han skulle sova över. Lite dåligt samvete får man då man först nyligen ( två veckor sedan ) gjorde slut med pojkvännen, men vad ska man göra? Sitta och vänta på att vi KANSKE hittar tillbaka till varandra så småningom?

Att försöka motstå Matte  är jäkligt svårt, han är urtypen för skönt sex med sin utstrålning, axel-långa hår, och den 188 cm långa kroppen som han vet väldigt väl hur han ska använda för att man ska glömma bort sitt namn. Så varför plåga sig själv, och inte ge efter för någonting man vet är bra för en själv? Varför hela tiden följa det andra säger? Det är nyttigt att då och då bara göra det man själv vill.

Hade min underbara lillasyster hos mig hela dagen igår. Fick nästan kramp för att jag skrattade och log nästan hela tiden

Vi började med att äta tacos till lunch och titta på  pingvinerna från Madagaskar innan min söta syster  bestämde sig för att ta ett bad. Haha där jag själv blev  badat med allt vatten jag fick på mig. Odlade till och med  skum skägg från bubblorna i badet när Molly kletade ut  det i mitt ansikte. När jag väl fått upp henne från badet  myste vi med godis framför en film innan vi gick ut i två  timmar. Hehehe även om hon envisades med att gå tre  meter, falla i en snödriva, för att sedan gå tre meter och  falla i en ny snödriva. Shit vad jag skrattade! När vi varit  ute ett tag och gått till vattnet bar lillans ben henne inte  längre. Lyfte upp henne på axlarna innan det bar hem till  ett nytt bad där hon fick som hon sa ” smälta ” igen. när  jag tog bussen hem med henne deklarerade Molly att hon  skulle flytta hem till mig och att det inte fanns någonting  jag kunde göra åt saken.

Efter att ha lämnat Molly på kvällen köpte jag ingredienser för en citroncheesecake som jag bakade till klassisk musik medan mina killar flirtade med mig. När bakningen var klar snackade jag med en kompis innan jag blev ockuperad med att titta på atlantis och måla en blå tavla med udda mönster och former.

Helvete, jag orkar inte ens beskriva allt som hänt idag och ikväll. Vill bara krypa under ett täcke och försvinna, för att inte se eller behöva veta att världen finns utanför. Vilken diskussion jag hade med Sebbe… Det var ett tag sedan en människa har sårad mig så pass mycket, även om jag förstår hur han tänker.

Ringde upp Sandra nästan direkt efter och bara grinade när jag försökte begripa vad fan som precis hade hänt. Min hjärna tolkar bokstavligt talat, förstår oftast inte hur människor kan tänka en sak och säga en helt annan. Hur förbannad jag än var är jag inte det längre. Snarare jävligt rädd för.

Kan inte säga exakt hur jag kände och varför jag gjorde slut förra veckan. Det jag vet är att jag behövde tänka, och om vi fortsatt vara tillsammans skulle jag berättat om pillret jag missade att ta. Vilket vid det tillfället skulle ge förödande konsekvenser. Det fanns redan så mycket att bearbeta, och med min historia vet jag inte om jag helt enkelt vart jävligt rädd för att Sebbe kom för nära. Fast när han sa att han inte ville ha mig på det sättet…

Det var som om det lilla, lilla springan som försiktigt försökte öppna upp dörren i tron om att det faktiskt fanns hopp slog igen och elden som dörren vaktade sakta bara dog ut.  Hur känner jag nu? Jag vet inte, jag har stängt av eftersom det tar för mycket av mig för att behöva tänka. Sandra och jag pratade om mycket som redan fanns i tankarna. Hon ville få mig att förstå att människor flyr när det blir för mycket att hantera. Att jag hade sårad honom så pass mycket när jag gjorde slut att han var så rädd för att bli lämnad igen att han skyddade sig själv. Detta kan jag verkligen förstå och acceptera.

Men sedan sa Sandra att han inte skulle läsa min blogg om han inte kände mer för mig, en persons känslor inte ändrades så fort. Att Sebastian var – hur var ordet hon sa – kär i mig men flydde. Varför säger han inte bara att ha behöver ha mer tid för att lista ut vad han vill? Eller var det med vilja han sårade mig så mycket? Han ska få den tid han behöver för att lista ut vad han vill och hur han känner. Under tiden ska jag försöka gå vidare så pass mycket att jag i alla fall försöker sova, äta och ta mina mediciner. Var jag så lätt att släppa att han inte ens hörde av sig och undrade vad som plötsligt var fel? Varför kämpade han inte mer?

Att inte ge upp, medan tårarna rinner som stilla floder över mina bleka kinder.

Det är lite underligt, pendlar mellan sjuk lycka en känsla av att allt är fel. Är det bara för att det är tisdag? Haha eller letar jag endast efter en enkel förklaring för att jag inte vill granska mig själv och se det som är fel? Jag var helt redo att klappa till alla människor jag såg idag. Sa till min mentor att jag är så grymt trött på människor och min klass. Hon skrattade och sa att nog alla är det ibland. Men jag menar det VERKLIGEN, det är grymt svårt att ta sig upp på morgonen och veta att jag måste umgås med dem under flera timmar. Som individer försöker jag se det fina med dem, dock är det svårt när jag oftast känner mig som 45 år äldre. Tolka det rätt, jag anser mig inte bättre eller sämre än dem. Jag befinner mig bara på en helt annan nivå på många olika plan som gör det svårt för mig att umgås med många människor under jaa, 30 nästan. Vart finner man sin plats då?

Jag kan knappast ignorera dem hur mycket jag än skulle vilja göra det. Förut försökte jag passa in både i klassen och hos de olika sociala grupper jag kom till. Snart beslutade jag mig för att låta människor komma till mig istället om de vill ha mitt sällskap. Varför spendera tid med dem som bara tar energi och inte ger ny? Idag har det dessutom gått en vecka sedan jag gjorde slut med Sebastian, vilket också var otroligt svårt att göra. Tycker verkligen om honom men mycket mer som en god vän än som en kille jag vill ha ett romantiskt förhållande med. Kanske var jag mer kär i kärleken än honom. Kanske är jag också dum som inte berättar resten av historien för honom. Men hur berättar man efter man gjort slut med killen och han tagit bort en som vän på facebook att ” hey, jag glömde ta pillret en dag ” hur känns det? Vet inte själv ännu ifall det finns chans till något fantastiskt. Väntan när man inte vet är förbaskat svår… Vill veta nu!!!