Det är lite underligt, pendlar mellan sjuk lycka en känsla av att allt är fel. Är det bara för att det är tisdag? Haha eller letar jag endast efter en enkel förklaring för att jag inte vill granska mig själv och se det som är fel? Jag var helt redo att klappa till alla människor jag såg idag. Sa till min mentor att jag är så grymt trött på människor och min klass. Hon skrattade och sa att nog alla är det ibland. Men jag menar det VERKLIGEN, det är grymt svårt att ta sig upp på morgonen och veta att jag måste umgås med dem under flera timmar. Som individer försöker jag se det fina med dem, dock är det svårt när jag oftast känner mig som 45 år äldre. Tolka det rätt, jag anser mig inte bättre eller sämre än dem. Jag befinner mig bara på en helt annan nivå på många olika plan som gör det svårt för mig att umgås med många människor under jaa, 30 nästan. Vart finner man sin plats då?
Jag kan knappast ignorera dem hur mycket jag än skulle vilja göra det. Förut försökte jag passa in både i klassen och hos de olika sociala grupper jag kom till. Snart beslutade jag mig för att låta människor komma till mig istället om de vill ha mitt sällskap. Varför spendera tid med dem som bara tar energi och inte ger ny? Idag har det dessutom gått en vecka sedan jag gjorde slut med Sebastian, vilket också var otroligt svårt att göra. Tycker verkligen om honom men mycket mer som en god vän än som en kille jag vill ha ett romantiskt förhållande med. Kanske var jag mer kär i kärleken än honom. Kanske är jag också dum som inte berättar resten av historien för honom. Men hur berättar man efter man gjort slut med killen och han tagit bort en som vän på facebook att ” hey, jag glömde ta pillret en dag ” hur känns det? Vet inte själv ännu ifall det finns chans till något fantastiskt. Väntan när man inte vet är förbaskat svår… Vill veta nu!!!