Baybay's förtrollade värld Man kan inte mäta en dröm, viljan eller hjärtat

Spegelns hemligheter

Dimman lägger sig över våra gyllene ängar, som tårar till vindens blåst. Vandrandes i sorgen jag går, barfota över vita ängar. Är det bara jag, eller slocknade ljuset för vår tid? Kom fram, kom fram hör jag en brusten röst ropa. Vart tog du vägen? En sakta stillhet lägger sig kring min själ, lindar sig som bomull kring ett brustet hjärta. Ett ljus lika vackert och oskyldigt som du, finns det? Eller är det blott en illusion? Ty till fåglarnas sång vi hör syrsornas viol, le en förevigad sång för i mitt hjärta där finns du än.

Jag hör varje andetag, känner den brinnande smärtan efter syre – efter liv. Hjärnan skriker åt mig att andas. Kylan sprider sig med floden av blodrött liv som vandrar längst ben vridna av sorg och glädje. Vart tog du vägen? Lågan av liv inom mig svalnar till svar av sorger jag ej kan bära. Smärtan stiger, och med den stiger också glädjen. Jag känner varje ärr brinna värre än eld, minnen som inte försvinner utan spelas som en film åter och åter tills greppet om vem jag är försvinner.

Stel av fasa hör jag ett skri, ett skri som etsar fast sig i varje cell. Med ett ryck pressas mina lungor ut av luften som fyller dem och tvingar lågan att brinna stadigt. Sakta tonar ekot av mitt skri bort. Vinden griper tag i min hud som i en tröstande smekning, med en uppmaning att andas att inte ge upp. Utan att fortsätta att leva och fylla hålen urholkade med smärta och lidande med glädje och lycka. En söt doft av vacker blå ljung kittlar mina sinnen. Sakta känner jag min kropp vakna till liv, mina sinnen fylls med beslutsamhet då lågan växer sig allt starkare för att tillslut brinna i ett inferno av liv.

Resignerad tvingar jag mina lemmar att resa sig från den bädd av blommor min kropp har vilat på i strävan efter frid. Mina sinnen pulserar av liv uppmärksam på allt som finns. Själen må vara sargad av smärta och ärr, men jag vet att min glädje kan vara lika stor som min smärta. Mina ögon ser och registrerar det andra inte ser, mina öron hör det andra inte kan. Det har varit en nödvändighet i många år bara för att överleva. Nu är jag tacksam för den gåva jag fått att se och uppskatta all skönhet som finns dolt bara man tillåter sig att se och lyssna. Mina blåa ögon lyser ikapp med den gyllene solen när jag ser mig omkring i den glänta skapad av den hemliga längtan. Intill trädens majestätiska kronor speglas ett hav av blå ljung, vars färg strålar för friheten. Gläntan som skyddas av siluetter likt tiotals meter långa väktare som för andra kallas träd. Gläntan måste jag lämna för stunden med vetskapen att jag alltid kan återvända till den hemliga plats skapad av min själ.

I mina vandrings spår kan man se glöden som lämnas av mina avtryck, jag ler mot solen för att inte se skuggorna som finns. Jag vägrar ge upp, minnena av det förflutna kommer för alltid vara en del av mig en del av vem jag är. Skuggorna följer mig vartän jag går men jag bär dem med stolthet. Jag kan inte se mig själv i andras ögon, min roll i livet är begränsad till att vara den som tittar i spegeln. I försöket att blicka in i spegeln ser jag endast en slöja av dimma som täcker dess yta. Ur dimman anar man skuggor av ansikten från för. Varför, varför försvann ni? Jag inser nu att jag inte kunde rädda er, den enda som kunde göra det var ni själva. Klander och svek blandat med en oändlig flod av sorg. Jag svek er liksom ni svek mig. Ty mina tankar går år de som jag delade något i synnerligt fint. Mina sinnen dränks till ljudet av springande fötter som desperat kämpar för att finna. Vart gömmer ni er? Kom närmare. Tomma ansikten vänts åt mitt håll, närmare och närmare kommer det svarta hav av förtvivlan.

Fram träder en bild av rosor jag la på era kalla gravar. Varför lämnade ni mig? Jag visste att något var fel, och hade vetat det i flera veckor. I höstens rusk du grät vid min sida, beror din förtvivlan på allt elände som kan speglas i vår värld? Jag såg sorgen i era ögon för varje blåmärke jag inte kunde dölja, jag såg förtvivlan böja era kroppar för varje ben som jag bröt. Ni vakade vid min sida när döden ville fånga mig i sin famn, oavsett vart jag gömde mig fann ni mig alltid och jag fann alltid er. Vi hade inte funnit oss själva än, men vi hade funnit varandra. Om det blott fanns en chans, skulle jag andas åt er. Det fanns inget behov av att sätta världen i brand bara tända en liten eld i era hjärtan. Vi var de tre samurajerna som enade för världens all ondska och svek. Vi reste oss och kämpade.

Älskade flicka varför försvann du efter sjutton år i mitt liv? Du lämnade oss med endast varandra, när tårarna slutade rinna fanns inget liv kvar att ge. Varje andetag gjorde ont. Jag trodde jag såg dig i varje ansikte. Tillslut blev smärtan så stor att ansiktena inte fanns. Världen existerade ej. Älskade pojke, varför lämnade du mig ensam? Det tunga ljudet av fötter som nuddar marken blir endast ett dunkelt ljud i bakgrunden när jag hör meddelandet av farväl du tog av mig. Fötter som rivs av sten och sand når mina öron när minnet kommer tillbaka av kroppen din. Kan en kropp vara så varm, men ack så kall? Slöjan lägger sig som en mörker framför spegeln när sinnet bleknar av förtvivlan.

Ty i sommartid grönskan slår ut i alla dess färger. Jag undrar… Om ni vandrat vid min sida hade ni hindrat mannen med den blänkande vita uniformen med vingar från att göra mig illa? Om och om igen spelar minnet upp för mitt inre, jag känner varje doft, varje beröring, varje blick med smärta. Fröken blå med sitt skinande titel tvingar mig om och om igen att häva den dimma av mörker som jag lagt över spegeln. Jag gör det för er mina vänner och för det ljuset som växte inuti mig. Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta mitt barn. Märken av åldern syns inte på min kropp om man ej tar sig tid att se in i mina ögon, ty om jag vore märkt av ålder vore jag tusen år. Idag är jag blott en artonårig flicka som finns i bakgrunden och iakttar. Jag är som du, och inte alls som dig. Mina sinnen ser er alla, även om du inte märker det finns jag i bakgrunden och ser dig. Ibland när jag ser in i spegeln fångas jag av den starka förtvivlan som fångat mig i sitt grepp. Oftast ser jag lågan som brinner i mitt inre som vägrar ge upp. Jag kommer inte att leva, jag lever.

När sinnet glömmer ser jag orden av en sedan länge svunnen människa säga ” Det mest äkta med oss är vår förmåga att skapa, att övervinna, att hålla ut, att förvandlas, att älskas och att vara större än vårt lidande. ” Jag har aldrig och är varken ond eller god. Blott en flicka som anser att livet inte är en kunskap man skall lära sig om, utan en kunskap man leva sig till. När du öppnar sinnet och lyssnar, då vet du. Bilden av spegeln tonar sakta bort, ty i min hand finner jag en fulländad ros. Med bestämda steg styrs mina fötter till gläntan med den blå ljungen där ljuset inom mig vaktas av trädens mäktiga kronor, väktare så lik mina svunna vänner. En sakta stillhet lägger sig kring min själ, för jag vet mitt barn att mina vänner går hand i hand med dig i väntan på din mor.