Hur många gånger ska man bli ledsen och sårad för att inse att den enda person man kan lita på är sig själv? Hur många motgångar klarar en person av innan man stänger igen sig helt och murarna inte går att rivas? Jag föredrar och är oftast glad och skrattar. För mig kommer det naturligt att se det som är fint i livet och alltid försöka hjälpa andra att göra detsamma.
Vad jag inte förstår är människors behov av att vara småsinta och bara tänka på sig själva, vad är meningen med det? Mår man bättre då? Att se det goda i människor och alltid ge dem en andra chans och ibland en tredje har varit något som kommer naturligt för mig. Mina vänner och människorna omkring mig talar ofta om för mig vilken otroligt stark och fin människa jag är, men tänk om jag inte alltid vill vara stark och ta alla motgångar med en klackspark? Vem fångar upp mig då?
Jag rider fortfarande och går kvar på min utbildning även om läkarna säger att jag inte kan rida på grund av att skadorna i händerna gör så att jag kommer ha ont. Jag har inte givit upp, jag rider fortfarande trots att jag ibland vill skrika för att det gör så förbannad ont. Jag ger inte upp trots det jag ser på jobbet, eller hur ofta människor verkar vara ute efter att göra göra mig illa. Men någon gång, bara någon gång skulle det vara skönt att ha någon som faktiskt är den bra person de säger sig vara.
Jag kommer aldrig att vara den lätta personen att lära känna eftersom mina murar ibland når upp till himlen, men de som känner mig vet att om de tar sig tiden att lära känna mig så kommer de ha en lojal vän för livet. Till och med när jag skriver detta är det ännu en pojke som berättar för mig hur kåt han är, och om jag vill hjälpa till. Anses kastrering som hjälpmedel? Shit vad bitter jag låter, det var inte alls meningen. Men ibland är det bara bra att måla eller skiva hur man känner…. Jag går genom livet med samma passion som när jag rider, men hade det varit lättare att vara som andra?