Under dagen då jag bara haft en lektion fick jag tid över att fundera kring ett citat som gjort mig betänksam sedan jag läste det skrivet av filosofen Kahlil Gibran ” Ur lidande har de starkaste själarna fötts. De stadigaste personligheterna är täckta av ärr ”.
Visst förstår jag logiken i texten, men gör det den rätt? Desto mer man varit med om i livet, desto mindre vet man om att leva det. För hur kan man tillfullo leva ett liv i lidande? Är det att leva alls, eller bara att gömma sig för verkligheten? Vem kan bättre förstå vad som händer med en person som lider än en person som också har lidit i livet? Jag satt i klassrummet idag och förundrades över hur pass olika mina klasskamrater var, på vilka olika nivåer vi är både i mognad och i livserfarenhet.
Ibland känns det underligt och gör en frustrerad över okunskapen för andra människor, och varför människor väljer vissa val framför andra. Om man gått genom livet utan att lida eller haft det svårt, kan man då känna empati för andra på samma sätt som den människa som har lidit? Vi består alla levande ting av det förflutna och de erfarenheter vi samlat, om vi skulle ta bort en del av de svåra minnena i livet skulle det vara som att ta bort en del av oss själva. En av mina vänner frågade mig idag om jag skulle vilja sudda ut de minnen i livet som är svåra, svaret blev nej. Alla människor har murar omkring sig, människor som har lidit mycket har murar som når upp till månen. Det krävs en speciell person att ta sig igenom.










